Igår kväll när jag la mig så mådde jag lite som en risborste.. Jag ville bara försvinna. Ont i magen och lite illamående.
Vaknade sen vid halv 12 tiden då skruttan vaknade till.
När jag reste mig upp och la henne bredvid mig i våran säng så sög det till i magen och jag fick den där vidriga smaken i munnen. NEJ! Tänkte jag då..

Skyndade mig att lägga mitt täcke under bäddmadrassen i sängen, då skuttan somnade om direkt när jag le ner henne i våran säng. Iväg på toaletten och då var det kört. Magsjuka, du är INTE välkommen.

Mitt i allting så hör jag att Anna vaknat till. Livrädd för att hon ska ramla ur våran säng så kutar jag till sovrummet och lägger ner henne i spjälsängen och kutar tillbaka till mitt "uppdrag". FY FAN!!

Anna gråter, jag gråter och mår piss. När jag är "klar" för den gången så suger jag med mig skurhinken och ställer den bredvid sängen och tar med mig min älskling till våran säng och vi somnar båda två.

Vaknar igen sen och mår pyton, slänger mig över sängkanten och utnyttjar skurhinken.
Vad gör inte min älskling då? Som jag trodde sov? Hon kryper upp mig mig och lägger handen på min axel, ungefär för att trösta. Pratar lite och nästan klappar på mig.

Mammas älskling, om hon bara visste vad jag verkligen BEHÖVDE det just då. Att hon sen endast är 9 månader gammal, ja det fick mig att smälta. Älskade unge, vad skulle jag göra utan dig?

Hon är iaf hos sin farmor och sina fastrar nu, så jag har sovit bra nog hela förmiddagen. Har fortfarande ont i magen men lite kräm har jag fått i mig iaf, så jag ska nog sova en stund till och sen kalla hem min ögonsten.

Kramar