Efter middagen så sätter vi oss i soffan och kollar på TV och så ringer telefonen. Då är det skruttens pappa som ringer så vi pratar båda två med honom i telefonen. Jag sitter kvar i soffan och A går på sitt rum, trodde jag. Sen hör jag en duns innefrån köket och jag skyndar dit. Då ligger lilla älsklingen på golvet på ryggen och jag ser på henne att hon tappat andan. Hon försöker gråta men det går inte och när hon väl får åt sig luft igen så är det precis som att allting går i slowmotion. Det är säkert chocken som gör det men det skrämmer livet ur mig! Jag lägger fort på med pappan och ringer efter min mamma som skyndar sig hit. 

När hon kommit så har lillan blivit mer "normal" men hon gråter och vill bara vila. Och säger att hon har ont i huvudet när jag frågar om hon har ont, och hon vill bara vila. Jag vet ju att vid eventuell hjärnskakning så ska hon inte få sova så jag tvingar henne att vara vaken iaf tills ambulanspersonalen kommer. 

Nu kanske ni som läser tänker att det är överdrivet att ringa ambulans, men såhär är det. Mitt barn är en liten olycksfågel, hon ramlar mer än hon går plant på marken och detta är FÖRSTA gången hon visat att hon blivit medtagen av händelsen. Allt hon visade mig var så olikt henne att jag blev livrädd. 

Världens bästa personal kom och tog hand om oss och de tyckte också att vi skulle åka in. Kirurgjouren på sjukhuset tyckte samma så det gjorde vi.