Alltså... Under förmiddagens tristess så halkade jag in på den dära Kissies blogg.

Alltså, ursäkta? Skämtar hon? Alltså va?

För det första. Hur i hela helvete ser hon ut i ansiktet?!
Va? Vad har hon för vänner egentligen som inte berättar för henne hur hemskt översminkad och förjävlig hon ser ut?! Att hon verkar anse att det ser bra ut, det kan man kanske inte göra någonting åt, men va fan!? Vore jag vän med henne så skulle jag A L D R I G låta henne gå omkring och se ut så där i ansiktet!!

När man ser bilder på henne osminkad så är hon 100 ggr finare!! Jag säger JA till naturliga Kissie och NEJFÖRIHELVETE till den andra. Shit.

Sen skummade jag lite och läste att hon druckit vatten + citron och ätit 1 ½ barnmatsburk.

BARNMATSBURK?! VAD I HELA HELVETE?! Såg en bild där hon visade sin BH efter operationen och då såg men väldigt tydligt att hon är SJUKT SMAL och jag FÖRSTÅR henned pojkvän som tvingar i henne mat.

Kära nån, kan ingen hjälpa denna stackars människa att inse att det INTE är hälsosamt att hålla på så som hon gör?! Jag vill bara ge henne en kram och skicka henne på äta-ordentligt-älska-sig-sjäv-som-du-är- läger.

Usch.

Känslan när det står 108 på sökaren, det står en syrgasmaskin precis innanför dörren.

Det kändes. Det sved lite. Det gjorde ont. Jag saknar dig idag, i morgon, alltid.

.

.

.

Läs.

Just to hear your voice again took me back to the memories. Fuck.

De bästa råden ger man direkt från hjärtat.
De bästa råden ger man till sina vänner.
De bästa råden ger man till alla utom sig själv.

Varför?

Jag kan inte låta bli att tänka, hur kunde livet ha sett ut? Hur hade livet sett ut idag om inte mina föräldrar skiljt sig för dryga 10 år sedan? Hur hade min relation till min mamma sett ut då? Hur hade min relation till min pappa sett ut då? Vart hade jag varit i livet då? Ibland undrar jag, vilken eller vilka händelser har lett till där jag står idag? Vilken specifik händelse, egentligen, gjorde att jag valde just Den vägen i livet? Som sen ledde till att jag gjorde Det valet? Hur hade livet sett ut idag om jag INTE slutat gymnasiet den 26 november 2006? Vart hade jag bott? Vem hade jag levt med då? Hade jag haft min underbara perfekta dotter? Hade jag haft min, stundvis idiotiska, hund Bettan? Hade jag bott tillsammans med M då? Det är förunderligt vad, vad jag tror iaf, ett val kan vara det som sätter en utgångspunkt till resten av livet. Är det konstigt att man blir lite förvirrad när jag funderar på dessa frågor en söndag kväll den första månaden av 2010? Nu ska jag släppa alla funderingar och kolla på filmen på 5an. Puss hej!

Läst på fejjan (källa okänd)

Niclas Andersson Tänkte precis "Haha, vilken rolig applikation. Det ser ut som att det kryper en fluga på skärmen". Såg sedan att det var en fluga på skärmen...

Anna sover inte alls bra i sin säng.. Det är nästan så jag börjar misstänka att det är obekvämt i den.. Hmm.. Kan man köpa en bäddmadrass till spjälsäng eller bör jag köpa en tjockare madrass?

Varje dag får man höra diverse saker.
Saker som man "tar lätt på" och saker som verkligen får en att stanna upp.
Igår fick jag en sådan, som fick mig att tänka och stanna upp. Så vill inte jag ha det. Jag vill inte det för mitt barn. Så jag ska inte låta det ske. Jag ska kämpa, även om det känns motigt, jobbigt och rent ut sagt förjävligt i mellan åt.

Idag, fick jag höra en sak, jag knappt kunde tro var sant. Någonting så fruktansvärt, har hänt en person jag känner. Rent ut sagt förjävligt! En tragisk olycka, med en tragisk utgång.
Jag satt, bokstavligen, och kämpade mot gråten i personal rummet på jobbet när jag fick höra att det var Henne artikeln handlade om. Hennes familj. Hennes barn. Fy fan vad livet är orättvist.
Det fick mig att stanna upp, att tänka till, att verkligen se vad det är jag har. Vad jag kan mista. Innan jag hinner bromsa.

När jag berättade för min mamma, så hade jag gråter alldeles runt hörnet. Det skakade mig så djupt. Även nu, när jag skriver om det, så gör sig klumpen i halsen påmind. Så orättvist!

Jag ska göra allt i min makt att ingenting ska hända min dotter. Det svär jag på.

Jag antar att det är en "hobby" jag har. Det verkar så.

Den läskigaste filmen i världs historien, enligt mig, är Rose Red av Stephen King. Jag blir så fruktansvärt RÄDD när jag ser den filmen, går inte ut i mörkret på flera veckor och jag ser den absolut inte om det finns någonting som kan kallas för dimma ute. Nämnde jag att jag sett den.. 5 ggr?

Sen tittar jag vid tillfälle på dessa sjuka program från England, typ Hemsökta hus ect.. Super löjligt, men kollar man på sådant mitt i natten, då blir man fan rädd. Men likt förbannat så tittar jag. Om än med en kudde i knät (som om det skulle rädda mig om det gällde livet), men jag tittar.

Och nu ikväll, så har jag sett det vidrigare avsnittet av Criminal Minds, iaf som jag sett. Inte vidrigt i den definition att det spratt blod åt höger och vänster, utan det psykiska. Att karljäveln låste in det där stackars paret i stugan, stängde för fönstren och terroriserade dem. Och sen komma in och slå hej vilt med slagträ och nästan nästan lyckas våldta (eller gjorde han det? Fattade inte, såg inte allt för kudden.......) kvinnan medans maken fick hjälplöst titta på. Det som gör mig rädd är bla att jag måste sitta med ryggen emot fönstret (om jag inte sätter mig på andra sidan, men då bli vinkeln fel så TVn spelar mig spratt och irriterar mig) och sen att det KAN faktiskt hända.

Det FINNS så sjuka människor.

Jag tror jag ska låsa in mig och Anna för all framtid.

Vem behöver vänner? Nej, skämt åt sido, visst är det lite läskigt? Eller är det bara jag som fantiserar för mycket?

(Ursäkta alla svordommar...)

Jag har skrivit det förut, men det är väl lite det som är blogg är. Att man ska kunna skriva det man känner..

Anna är det underbaraste som hänt mig. Hon är verkligen min värld. Men..

Jag kan sakna det man hade förut.. När man hade vänner på besök titt som tätt. Vänner, som man senare insett inte alls var ens vänner, men det är en annan historia. Men det känns som att efter att Anna kom till våran familj, så har jag blivit vuxnare. Jag har ju ett ansvar för en annan människa. Det ultimata ansvaret, tills dess att hon själv är så pass stor att bestämma själv. Just nu så kan hon inte vara utan en vuxen vid sin sida. Och det är ingenting jag ångrar. Att jag tog på mig det ansvaret. Tvärtom så älskar jag det.

Men ibland så kommer det en våg av ensamhet. Alla vänner jag har, har barn själva. Vart tog vännerna som jag hade innan vägen? Några, de sanna vännerna, är kvar. Men de andra. Vad var det som gjorde att de slutade ringa? Att de tillslut slutade hälsa när man möttes vid ingången till affären?

Det kan jag sakna. Vänner. Jag har några, det räcker väl iofs, men jag saknar det där spontana i vänskapen. Ibland känner man sig nästan som en igel, ringer och frågar om vi kan träffas. Skickar SMS och frågar.. Är det någon som förstår vad jag menar?

Jag har träffat nya vänner också, genom Anna egentligen. Det är inte heller någonting negativt, absolut inte.

Men. Bara för att jag är mamma, så betyder inte det att jag inte behöver vara "bara Marie" längre.