Är det bara jag som blir leds på den här hel-ylle idyllen som alla verkar leva i?

Jag menar, hus, volvo, 2 hundar och en unge.
Mannen/kvinnan i sitt liv, det super-duper-mega-braiga jobbet osv...

Måste man verkligen ha allt det där för att vara lycklig?

Va fan, jag är hyffsat lycklig. Sådär svensson - lagom.

Jag har ingen "andra hälft", ja, förutom mina två människor Janet och Erica (namnet är figurerade.....). De är mina människor. Ungefär som Merren och Yang i Grey's.
(för er som inte visste det så är jag en sucker för Grey's)(och jag kan inte stava hennes namn, hon med den sneda munnen)(alltså jag vet vad hon heter men jag kan inte stava det så jag kallar henne Merren)

Jag har förvisso en alldeles bedårande, sockersöt liten rackaronge som jag älskar mer än livet självt och hon gör mig lycklig varje gång jag ser på henne. Mindre lycklig när hon målar sig i ansiktet med en grön tuschpenna, blöter ner hela sig själv och halva köket med vatten en microsekund innan det är dax att gå på dagis.

Jag har ingen volvo, gosse jag har inte någon bil alls. Men jag har två friska ben. All den friska luften gör mig dock omänskligt trött.

Något hus har jag inte heller, men jag bor i den finaste (enligt mig) lägenheten i hela byn. En hund har jag, men hon bor hos min far för närvarande.

Fan. Jag har nog allt det där ändå, fast en aning modifierat.

Ja. Jag är nog sådär helylle- lycklig iaf. Inte bara lagom.



På återskrivande lovers!